Det kan tyckas låta aningen krasst att kalla den musikaliska dansbandsgenren ett svenskt kulturarv, men till mycket har den här typen av musik haft stor betydelse för svensk musik- och nöjeskultur. Det var i folkparkerna det hela startade för över femtio år sedan när särskilda områden riggades upp med syftet att bjuda på nöje till folket för en billig peng.

Den svenska folkparken

Så kallade ”folkparker” har funnits i Sverige ända sedan sent 1800-tal, men i första hand var det de stora städerna som blev med nöjespark. Först framåt 50-talet hade även landsbygden fått ta del av kakan och svenskarna kunde nu besöka folkparker på helgerna ute i byar och småorter. I slutet av 50-talet ska det ha funnits över 250 folkparker runt om i Sveriges avlånga land. Det var inte sällan en folkpark anlades mitt ute i skogarna dit folk från de närliggande byarna vallfärdade till dans.

Folkparkerna hade öppet varje lördag och det var på de här scenerna Sveriges för den tiden största artister uppträdde.

Även om många folkparker ännu lever kvar runt om i Sverige och står som värdar för diverse nöjen och musikaliska framträdanden har ett stort antal tvingats lägga ned sin verksamhet. Konkurrensen från musikfestivaler, arrangemangsarenor och inte minst avfolkningen på landsbygden har inneburit tuffa tider för de svenska folkparkerna. Den som vill gå på folkparksfest ute i glesbygden får helt enkelt bygga sin egen anläggning. Något som i och för sig inte behöver bli vare sig dyrt eller krångligt; införskaffa vektyg och material på https://www.byggmax.se, få hem varorna till dörren och sätt igång och bygg! Det kanske är vi själva som helt enkelt får återuppliva de glada folkparkerna.

Dansbanden på folkparkerna

De svenska folkparkerna var alltså den största musikscenen förr och det var här trenderna sattes när det kom till musik. Wizex, Ingmar Nordströms (bandet introducerade saxofonen i dansbandsmusiken), Simons, Thorleifs och Max Fenders var stora namn, liksom Curt Haagers.

Det hela började med så kallade ”dansorkestrar” som ofta hette samma som orkesters kapellmästare. En tidig trend, vilken än idag håller i sig i branschen är att byta ut bokstaven ”s” mot z”. Trenden hade sitt ursprung i en känd folkparksföreståndare som fick slut på ”s” när han skulle sätta upp reklamskyltar för det kommande besöket av dansbandet Lasse Stefans. Han använde kort och gott ett ”z” istället, vilket väckte anseende och trenden var ett faktum.

Ganska snabbt började de forna orkestrarna att istället kalla sig för ”band” och eftersom att de stod på scen framför en dansant publik anammades ”dansband” som begrepp för den här typen av musik. En sak som definitivt blev ett signum för dansbandsmusiken var den sociala aspekten som både musiken och dansen uppfyllde. Att lyssna på dansband blev ett slags livsstil och än idag reser hängivna dansbandsentusiaster riket runt för att besöka spelningar och dansa pardans. Faktum är att få åker endast för att lyssna på musiken, majoriteten besöker dansbandsspelningar just för den sociala biten.