Glennartz.se / Hem / Kända svenska dansband / Dansband – töntstämpel eller inte?

Dansband – töntstämpel eller inte?

Musikstilen som förknippas med dansband har funnits sedan 1970-talet, då den fick ett ansikte tack vare band som värmländska Vikingarna. Det är i huvudsak en svensk musikstil som inte fått något internationellt genomslag, annat än till viss del i våra grannländer. Under 1980-talet hade dansbandsmusiken något av en töntstämpel på sig, vilket hade mycket med imagen att göra. Musikerna i bandet skulle alla se så ”trevliga” ut med matchande kostymer etc.

Populariteten för genren var mycket stor och det gjorde att det växte fram mängder av dansband landet runt. Man ska samtidigt komma ihåg att det här var en tid där det överhuvudtaget bildades massor av band oavsett musikalisk genre. I ett klimat där det var lättare för band att få spelningar ute på olika ställen var det inte bara dansband som dök upp som svampar ur jorden utan också pop-band, hårdrocksband och liknande. Drömmen om att bli känd var stark hos många och en fattig musiker hade på den tiden jublat över att kunna köpa sina kablar m.m. hos nätbutiker som https://www.teknikdelar.se med flera.

Musik skapad för dans

Många var de som gjorde sig lustiga över musikstilens ”präktighet” och det faktum att alla dansband lät lika. Det kan låta lite elakt att säga det, men visst – det fanns ärligt talat ingen större musikalisk variation i den här genren. Generellt sett är tongångarna desamma i dansbandsmusiken; åtminstone som den spelades på 80-talet. Här fanns förstås ett annat intresse än att erbjuda en musikalisk fest för öronen. Musiken skulle kunna användas till dans, vilket trots allt hörs på namnet.

Förändringens tid

Det här synsättet på dansbandsmusiken skulle dock komma att ändras med tiden. I takt med tiden dök det upp andra band som började blanda in nya musikaliska influenser i den dansanta musiken. Vissa använde sig av en lite mer jazzig approach i sitt skapande medan andra lät dansmusiken kombineras med rockiga tongångar. Det här gjorde också intressant nog att vissa av de äldre och etablerade dansbanden började leka lite med denna form av fusion. Ett exempel på detta är Sven Ingvars cover av Guns n Roses-hitten ”Paradise City”, som gjordes till en svängig version. Band som Arvingarna fick en lite yngre publik när de blandade dansbandsmusiken med ren pop, något som på ett sätt utgjorde en ny våg inom genren.

I samband med att det gamla dansbandskonceptet rent musikaliskt började släppa runt om i landet, kom det här även att gälla imagen. Det var inte längre ”trendigt” att stå på scenen i matchande kläder. Den töntstämpeln hade dansbanden med andra ord tagit till sig vid det laget. Ett rockigt utseende fungerar minst lika bra när det trots allt ändå handlar om en sak: att spela musik som går att dansa till.

hikaru